I huvudet på Lydia

Kom hem för runt 50 minuter sen. Är så jävla trött och hungrig efter en låååång dag i ett sjukhus vars namn vi icke skall nämna.
Sara ringer mig runt tre och undrar om jag kunde följa med henne till sjukhuset. Säger självklart ja för vad ska jag annars göra efter skolan? :/ Så vi åkte dit och kom dit runt fyra. Den första timmen var ok för då hände det iaf lite grejer. Lyssnade på barnets hjärtljud, de tog blodprov på Sara and so on, so on. Och det finns ju mätare som man kan glo på, där den ena är för barnets hjärtfrekvens eller vad det heter och det andra är för sammandragningarna.
Då hände det otänkbara. Alla värden försvann och man kunde inte höra barnets hjärta. Men det varade i någon sekund men fasiken vilken panik jag fick! :O
Iaf, efter allt gick vi på rundtur runt förlossningsavdelning och fick lära oss "nya" grejer. Sen sa barnmorskan att vi skulle vänta på en läkare i sal sju (satans sal!) och vi gick dit och väntade och väntade och väntade och väntade och väntade och fortsättning följer.

Vi tänkte att det bara skulle ta runt 15-20 minuter men nej nej..
VI SATT DÄR I TRE JÄVLA TIMMAR I DET DÄR TRÅKIGA FÖRDÖMDA FÖRLOSSNINGSRUMMET!

Fyfaan säger jag bara! Och när läkaren väl kom så pratade han med oss i bara 30 sekunder sen drog han :/.
Tyvärr blev det inga vidare bra nyheter, men det är inget som jag behöver skriva nåt om här.

Aldrig aldrig mer ska jag följa med till det sjukhuset. Heeeeeeeeell nooo!